Rättvisan skipas, ibland…

Detta skrivs inte för att du ska tycka synd om mig. Jag skriver för att berätta vad som egentligen hände efter polisanmälan. För att vi ska prata om detta mer men även visa att det går att få folk dömda.

 

Väntan på om åtalet skulle väckas blev lång. Tror det var i augusti eller september 2017 som jag fick ett samtal av en advokatbyrå i Falun. Jag hade precis gjort ett löptest med skolan, så jag var glad över testets resultat och ville mest hoppa in i duschen för att kunna käka lunch.

Istället blev jag glatt överraskad om att förundersökningen var inlämnad till åklagare, för att se om man kunde väcka åtal. Sen var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta.

Tillslut damp en kallelse ner om att det skulle bli en rättegång i oktober. Sen blev den framflyttad till november. Då var det bara att vänta igen. Jag fick träffa mitt målsägarbiträde i Falun för att gå igenom vad som skulle ske under rättegången, vad de frågar och jag fick välja om jag ville sitta med under förhandlingen eller ej.

Dagen innan rättegången, får jag ett samtal, från mitt målsägarbiträde. Att rättegången är inställd. Dagen innan. Här har man förberett sig, funderat på vad man skulle göra innan rättegångsstarten och familjen var på väg upp. Tyvärr kan man inget göra, utan det var bara att acceptera läget. 

 

I februari 2018 blev rättegången av. Förhandlingen började efter lunch, så på morgonen tränade jag med min klass. Ett skithårt intervallpass så jag slapp tänka på vad som väntade…

 

Detta är inget jag önskar min värsta fiende. Att sitta i ett rum, där en människa sitter som gjort dig illa, psykiskt och fysiskt. Att höra på hans bortförklaringar och slingra sig ur allt.

Rättegången tog hela eftermiddagen. Jag berätta min historia. Han berätta sin. Tusen frågor hit och dit. Jag blev ifrågasatt om allt. ”Sa du verkligen nej?” ”Uppfattade du att han satt på dig? Men han väger ju över 100 kg”.

Jag grät, jag hyperventilerade, jag kallsvettades. Jag ville be honom dra åt helvete. Jag ville krypa ur mitt eget skinn. Jag ville att det skulle vara en mardröm, som jag snart skulle vakna ur.

Förhandlingen avslutades. Jag kramade åklagaren och mitt målsägarbiträde hejdå och tackade för all hjälp! Nu var det bara att vänta igen. På domen. 

Drygt en vecka senare fick jag domen. Han fälldes, med böter som straff och fick betala alla rättegångskostnader. Jag fick inget skadestånd dömt av tingsrätten. Lite besviken över det men ändå sjukt nöjd och glad att han fälldes.

Jag provade mitt skadestånd hos Hovrätten. Där de ompröva domen och jag fick ett litet skadestånd.

Han blev dömd. Han fick ett straff! 

 

Med lite perspektiv på allt och bearbetning av allt ställer jag mig frågande till många saker:

  • Hur ”lyckades” vi fälla honom? DÅ det finns FLERA andra fall, värre brott som har  mer bevis och vittnen, som inte fäller gärningsmannen.
  • Om jag nu mått såhär dåligt över detta ”lilla” övertramp och denna korta rättsprocess. Så beundrar jag alla som orkar kämpa i motvind, med psykisk ohälsa och de men som sitter kvar.
  • Varför är detta så svårt att prata om? Ibland kan jag nästan ”skämmas” när jag berättar om det. Vi måste prata med varandra och ANMÄLA!
  • Jag fick underbar hjälp av kuratorn på Mora Ungdomsmottagning, men när jag började söka hjälp hos vårdcentralen blev jag bara nonchalerad och skulle bli uppringd av en samtalsterapeut. hon har inte ringt än… Skrattretande på något sätt, men jag blir orolig över alla som mår sämre och inte får den hjälp de behöver.
  • Människan jobbar på ett universitet här i Sverige. En myndighet. Jag kan undra om han har fått visa utdrag ur sitt brottsregister?!

 

Jag vill återigen tacka min familj som stöttat på olika sätt, vänner, åklagare och målsägarbiträde som jobbade massa med detta fall. ♥